När ingen öppen eldstad finns där vi bor.. Det är snart kväll och vi kommer göra som vi gjort de senaste dagarna när mörkret fallit, nämligen bulla upp oss framför Victors padda, den är lite större än min egna. Det är lite med skratt i halsen som vi tryckt ihop oss framför den för lägenheten vi hyr i Köpenhamn har en stor tv på väggen. Men ränderna går inte ur och vi har trots allt levt utan tv hemma i säkert femton år så varför börja med en nu? Victor har dock börjat vackla i frågan vilket stör min lilla världsordn. Upplever faktiskt lite stress i att han verkar vilja köpa en, men TVns varande eller icke hemma, det ämnet tar vi en annan gång.Här sitter vi nu och myser ihop. Tillfällena då jag och Victor kunnat samsas om att se på en serie ihop genom åren går att räkna på en hand men nu har vi alltså djupdyket och totalt sugit oss in i SVTs skildring av hundra års Nordisk designhistoria, från Parisutställningen 1925 till Möbelmässan i Milano 2025. Jag blir om igen kär i våra nordiska designklassiker, i möblerna som präglade farmor och farfars hem och de objekt som man fortfarande bara har sett på bild eller beundrar på avstånd. Det är Alicia Vikander som är berättare och hennes röst fyller ut rummet medan vi surplar takeaway-ramen från Ramen to Biiru. En fin kortserie och ett litet hösttips att krypa ner i soffan tillsammans med.
