Igår cyklade jag ner till min frisör på Wood. Jag laddade hela morgonen. Okej jag har laddat, i veckor. Okej, om jag ska vara helt ärlig. I månader. I år. Vet inte vad det är med att klippa håret men jag har ett seriöst problem på området. Kroppen går in i något slags fobi-läge. Hög puls, ångestpåslag och darrig. För att klippa lite hår, tänker du nu. Exakt så tänker jag med. Jag kan inte förstå vad som sitter i mitt inre och i en hårklippning som får mina ben att skallra. Ska fråga mamma om jag upplevde något särskilt traumatiskt på området som barn. Jag har så länge tänkt klippa en page. Tänk ett skarpt snitt en bit ner från hakan, strax ovanför axel så att håret svävar fritt. Lite taggigt för att ge volym och uppkramat för att lyfta fram lite självfall. Men modet höll inte hela vägen. Någonstans i frisörstolen bestämde jag mig för att bara slappna av, sluta kämpa mot ångesten som fick mig högröd av svett. Nej mysklippning tack (ej mer än 2cm) och istället mer fokus på färg. Och Therese gjorde håret så sommarfräscht och krispigt. Så nöjd. Tänker att page ändå kommer att göra sig bättre till polo-säsongen och trenchcoats, eller hur?
