Förra veckan kom jag igång med en liten kurs(!) som jag går med stöd av min psykolog. Jag fick börja med att beställa hem kurslitteratur och bara den känslan var speciell. Den enda som i vardagen numera påminner om alla de sex år av kurser jag nördat ner mig i under universitetstiden är 1. dammiga högar av anteckningsfyllda pärmar på vinden 2. mina smått sega och månatliga csn-lånavbetalningar och 3. några kloka tankar och kontexter som satte sig från denna tid. Därför har det varit en frisk känsla att återigen befinna mig med läsbok och pennan redo att stryka under. Någonting har ändå åldern och liverfarenheten bridragit med. Förr plöjde jag kursbok efter kursbok och pennan glödde. Allt kändes viktigt och allt skulle strykas under med mina gröna, gula och rosa feta pennor i något slags system. Denna arbetsmetod praktiserar jag inte längre. Jag läser så sakta. Läser om och om igen. Kan numera dock urskilja det viktigaste att stryka under med min blyerts, en stark mening här och där. Att slå sig ner på kudden i loungen, tända ett ljus och hälla upp kallt vatten eller en kopp varm vitt te. Värma sig med en mikrad vetekudde. Och slå upp sin bok. Lära sig en och två saker om människan, om mig själv. Jag längtar till dessa stunder för det har visat sig vara mer speciellt än jag trodde. Inget slår nämligen den underbara känslan av att fylla hjärnan med ny kunskap. Forskning visar att lärande och kreativt skapande frigör kroppens glädjehormoner. Det är nog precis just dessa hormoner som jag rider ljummet på just nu.
