Jag drömmer om trädgården på nätterna. Drömmer att jag har en massa olika rosenbuskar i olika rosa och gräddiga nyanser. Och de prunkar, doftar ljuvligt och mår så bra. Jag hör också gruset, hur det krasar under fötterna som är bara, utan strumpor. Det strålar värme upp i hela kroppen. Kvällssolen är den bästa sortens sol, det har jag alltid tyckt. När himlen blir varmblå och snart går över i rosa toner, då njuter jag som mest. Och så drar jag händerna i gräset och i vallmobladens ludd. Men. Vissa nätter drömmer jag inte så skönt, nej då är det så stressigt. Andan i halsen, svettig nacke. Jag ligger efter, och försöker skynda på. Dessa nätter drömmer jag om människor som jag behöver göra upp med, inte på riktigt kanske men i mig själv. Behandlingen som jag får hos psykologen varje vecka har dragit igång en stor process. Jag har börjat lära mig att våga släppa fram, till ytan. Låta det som gjort ont och som jag försökt trycka undan,komma upp till ytan. Det gör ont. Och det gör mig väldigt ledsen. Men jag vet att det är det bästa jag kan göra för mig själv. Lager av livets törnar - mjuknar och förlorar sin kraft när jag vågar sätta ord på det. Ordet är kraftfullt på många sätt. Men vad har nu trauman och gamla svårigheter med smärtorna i mina fötter att göra? Jo det ska jag berätta i ett eget inlägg snart. Kram e
