Sitter här och filurar. Tänker på att jag inte lär mig hålla truten. Det finns nämligen saker man aldrig ska säga. Det är bara onödigt och dumt. Att utmana sitt öde om man så vill. Du vet känslan man kan ha om att aldrig bli sjuk? Jag blir faktiskt sällan det. Senast jag hade en feber att tala om var jag barn. När covid härjade som mest stod jag pall och det enda som kommer mig nära när influensan vindar råder är en blek liten pust i form av ömmande leder och lite ont i halsen. Så när Victor drog hem en elak influensa från WOW så gjorde jag som vanligt. Slutade pussa honom, höll andan när han fick en kram och vände mig upponer i sängen a la Pippi Långstrump för att sova skavfötters med min käraste - allt detta till faran är överblåst för denna gång. Det brukar räcka. Men denna gång jinxade jag högt och brett för pappa för fem dagar sedan om att jag sällan blir sjuk. Så idag ska jag egentligen fortsätta med trädgårdsfix på kolonin. Plocka fallfrukt, rädda krukväxterna från torkan. Istället sitter jag med värkande kropp, frossa och bultande hals. Delar sjukplats med Vicke på balkongen. Äter grapefrukt fast det river ännu mer i halsen och dricker honungste.
