Det finns dagar då hjärtat blöder. Då det ömmar och är ömtåligt som ett blåmärke. Jag kände det redan när jag vaknade och då försöker jag låta dagen börja lugnt. En kopp kaffe. Kanske två. Och när hjärnan har kontakt med nervbanorna och ögonens grus blinkats bort mediterar jag. Sätter mig med en värmekudde i fåtöljen när jag pussat Victor hejdå. Det är den finaste att ge sig själv. Efter den där pussen. Tid att känna inåt när man resten av dagens minuter tenderar att suga i sig vad som sker utanpå. Igårkväll smörjde jag in skinnet på min favoritfåtölj, hade Björn Natthikos röst i öronen, upptäckt sent om sider hans sommarprat. När hans raspiga röst brister vid minnet av hans pappas förinställda död och vid stunden då de tar ett svårt farväl, går jag också sönder. Det är så rent och klart som kristall. Vad som är viktigt här i livet. Vad som verkligen kvittar. Vi vet det allihop, att tiden och våra nära omkring oss är det värdefullaste vi har. Vi vet inte hur mycket sand vi har kvar i våra timglas, som Björn sa. Det kan vara svårt att ta till sig men det är sanningen. Och med en hjärna som rusar och jag som rusar med den - behövs påminnelsen om och om igen. Jag fick den påminnelsen för någon månad sedan. En böld, stor som en valnöt, som dök upp på halsen. Tester och undersökningar för att se om det kunna finnas misstanke för cancer. Jag har bara här och nu. Här och nu. Det kom hem ett litet brev, bland postens blandade hög av reklam för mäklarhus och räkningar. En liten mening. Misstankarna för cancerogen finns inte mer. Min kära vän Mr D, köpte husbil till hösten och åkte söderut med flickvän och sin ettåring. För att nå värme, uppleva den rena familjetiden, utan en massa världsliga distraktioner. Och för att jaga solnedgångarna tillsammans med dem. Mr D, han rusar också, men han rusar med i nuets takt. Lyckas ibland den svåra konsten att flyga med den. Att dela svåra saker gör oss starkare. Och detta är ett av mina mer svårformulerade inlägg men det hör hemma här. Egentligen mer än något annat i mitt flöde. Jag känner inte alltid peppen i att skriva om världsligheter. Och du som läser ofta vet att det är en stor och viktig del av mig. Den sida som är analog in på coren, som är tunnhudad, känner andlighet, som söker tröst i sökandet och som mår absolut bäst bortom materiella ting.
