Vi har tagit kvällsdopp nästan varje dag de senaste veckorna. Hur det går till har en del av er frågat i min mailbox denna sommar och det kan jag förstå. Hur tar man sig från kolonin och stan till klippor och öppet hav med opålitliga fötter? Jaa vi har en liten lösning men den är helt otroligt stor i betydelse, om du frågar mig. Ett bidrag till den sortens frihet som de tre senaste åren fått mig att hålla förståndet i schack och inte gå under. Vi börjar med att det är eftermiddag på kolonin. Jag testar skor med låga klackar någon gång varannan vecka för att se om jag kan ta några fler steg med dem än senast. Har på mig en magisk look från One and other, byxa med veckad detalj på framsidan och djupt chokladbrun mohairtröja. När jag visade den på Stories på Istagram blev jag nermailad via DM och jag förstår varför. Sigge får egentligen inte vara inne i stugan så jag hoppas att Vicke inte läser detta.. hehe. Men nu när det är höst och säsongen snart är slut och vi snart skiljs åt, katten och jag, kan jag inte låta bli att vara extra snäll. Bjuda in till soffan och öppna en burk kattmat och så. Jag fyller väskan som jag hittat hos Sezane med äpplen och tar elcykeln hem.. .. för att hämta upp Vic på jobbet i Linné med bilen. Vi rullar ut mot havet men stannar till och köper upp lite kvällsmat. Det blir alldeles för ofta en kebabrulle med stark sås. Eller falafel eller färska räkor om det är en sådan kväll då man orkar pilla.. Vi kommer fram till parkeringen på Smithska udden. Här väntar en annan cykel på mig. En skrutt som stått fastlås här de senaste åren, i väntan på att jag vill ut och ta mig ett dopp. Byter alltså bil mot skruttcykeln. Här är maten denna kväll, det blir eldad lax från lokala sushin. Vi rör oss på stigen ut till klipporna. Jag har svårt att trycka med fötterna mot tramporna så vid varje lutning trycker Victor på där bak. Efter några minuter är vi framme vid klipporna och lugnet i mitt bröst infinner sig direkt. Kvällarna har det senaste varit stilla. Spegelblankt vatten och de få som är på plats viskar fram sina ord. Lugnet landar även i oss och jag riktar nosen mot den varma solen innan jag dyker ner i det mörka. 17 grader är det i vattnet nu. Friskt och härligt. Vi byter om, jag tar på mig en tjock tröja och sedan blir det middag till det vackra skådespelet av strålarna som bryts till glittrande krusiga vågor och fåglar som bryter luft i den tomma klara rymden. Sushin har studsat runt och klabbat ihop sig till en risboll och den krispiga löktoppingen har mjukat. Det gör ingenting. Victor lägger sig i mitt knä, det är en sällsam stund när han andas tungt och är alldeles stilla. Då är han som bäst. Och så låter vi solen gå ner.