När eftermiddagssolen stod låg åkte jag ner till kolonin. Krånglade på mig min stora målartröja, observera - ovanpå - min tjockaste dunjacka.. ja, ser ni nog synen framför er. Ett litet litet huvud som knappt stack upp ur den minst sagt fluffiga silhuetten. Solen sken ju men det var vansinnigt kallt i luften. På med vantar, en tjock mössa som gled runt på huvudet och sekatören i högsta hugg. Sedan gick jag loss på klätterrosen, ni vet den som slingrar sig runt sovboden. Som vanligt gjorde det ont i hjärtat att knipsa fullt friska grenar men efter ett tag kom jag nog in i ett flow för jag klippte av stora grenar både här och där. Så blev jag klar, satte mig i soffan med kvällssol i ansiktet. Jobbet hade gjort mig hungrig så en mandelbulle satte jag i mig av bara farten. Jag tittade på de avklippta grenarna, såg att jag tagit i ordentligt denna gång och blev nästan lite rädd, tänk om jag klippt den för hårt. Drömmer ju om att få den där vilda och täta blomningen även denna sommar, inte att rosen ska kämpa för överlevnad och att etablera sig. Åh, jag får minsann hålla tummarna lite nu.
