När det är lite tungt söker jag mig ut i naturen, mitt hemliga vapen för att kalibrera in och få tillbaka energi. Den här vårtröttheten som jag pratat om har lättat lite de senaste dagarna även om jag fortfarande bär en betongkeps och benen är tunga som bly. Och just nu kanske växtligheten ute inte är som mest förtjusande och skön att återhämta sig till men då tar jag till andra knep. Jag var inne hos Floramor och Krukatös för jag hade suktat efter den här vasen. Själva suktandet började under en Köpenhamnsresa förra året, dagarna innan gränserna stängdes skulle det visa sig. Med sig hem köpte Anna en sådan här fantastisk vas. Och nu, ett år senare orkade jag inte hålla mig längre. Ville med ha. Väl hemma igen från blomaffären skapade jag mig en tröstande liten blomsteräng. Fylld av skir fjärilsranunkel, papegojtulpaner, italiensk vallmo, Fritillaria Ivory bells som är den höga med gröna klockor, vildmorot som är så otroligt fluffig och fin och olika sorters gräs. Alltså jag kan sitta och bara titta på den här vilda, stökiga ängen i mitt sovrum nu. Min egna lilla naturruta. Hur fint.
