I helgen lämnade vi stan och vi, familjen, drog till Värmland. Precis runt knuten av huset däruppe, det vill säga helt otroooligt nära, dök vi på alla kantarellerna. Min systerson var världens starkaste och snällaste. Han körde mig rakt ut i skogen med skottkärran så att även jag skulle få plocka. Och sedan kommer systerdottern till undsättning för att köra mig hem till huset igen. Men först. Om vi plockade! Det blev mer än åtta kilo på mindre än ett par timmar. Så ge dig ut och leta, för jag har aldrig varit med om ett sådant svampår förut. När svampen var rensad bytte vi om till badkläder och E kom tillundsättning igen. Denna gången fick jag hoppa upp på gräsklipparen som man kan sitta i. Och så körde han mig ner till bryggan där de andra väntade. Det var helt stilla i sjön. Bara våra plask i vattnet. Finns det någon vackrare plats än här på jorden, tänkte jag då. Min systerdotter är så himla bra på hår och hon flätade nya flätor på mig varje dag. Och varje dag försökte mitt hår krypa ut. Inte lätt att tämja sådant som är vilt av naturen. På väg in till affären tjuter mamma till. Hon tror hon fått span på en ny guldgruva av kantareller. Bilen tvärstannar och snabbt hoppar hon över den lilla bäcken med glittriga badtofflor och älgar in i skogen i sin vita linneklänning. Åh min mamma. Älskar hennes spontanitet. Och obrydda känsla, inte så krångligt, nu kör vi. Sån är hon. Det gör mig lycklig och glad. Kvällarna var till för långa middagar runt matbordet. Mamma har gjort ett så fint blomsterarrangemang, av Rosenstjärna, Blodtopp och vad heter nu den sista? Hm kommer inte på. Givetvis kantarelltoast till förrätt, älgstek till middag och sedan varma och slöa i soffan.
