.. fastnar jag. Lyckades iofs ta mig upp på en stege förra veckan men jag hann inte fylla första korgen innan smärtan tog över. Grenarna hänger högt över huvudet. Jaa erkänner allt den frustration jag har att inte komma åt dem själv. Men mamma kommer till undsättning någon dag. Och jag försöker finna ro ändå på filten under takkronan. Har mått så konstigt det sista. Misstänker att hormonerna är helt ur balans och har fått kontakt med en läkare på kvinnoklinik. Snälla varför pratar ingen om den storm som vänder uppochner på hela kroppen och tillvaron när man kommit en bit över 40-strecket? Den är lurigt dessutom, smyger på så att man inte ska förstå vad som sker. Jag tänker hursomhelst inte hålla det för mig själv, allt som kan hjälpa varandra är jag såklart med på. Ska läsa på lite nu om progesteron och östrogen och leka hobbyläkare om varför huden brinner och ger klåda långt inpå natten. Skumma symtom råder.
