Det första jag gör på morgonen – efter kaffet, meditationen och en snabb genomgång av mejlen – är att lyssna på Ekots nyheter. En liten uppdatering om vad som har hänt under natten. Vad som beslutats i USA:s administration. Hur världsläget har skiftat, om så bara lite.Jag kan inte förstå hur en enda människa – (självklart en man) – kan styra på detaljnivå så att det får hela världen att gunga, få korten att rasa samman. Det är som om hela vårt globala system är byggt på en bräcklig tråd, och när någon rycker lite för hårt i den faller allt samman. Hur kan en röst driven av ego och narcissism få styra och tillåtas att forma livsöden för miljontals andra? När eftermiddagen kommer, på onsdagar och fredagar – då sätter jag på USA-podden. En timmes djupdykning i det senaste från Washington och Vita huset. Jag har nog aldrig varit så insatt i politik och världsekonomi som nu. Det har blivit nästan som ett beroende. Och mitt i det där beroendet finns en viss… äckelblandad förundran. En hissnande känsla av att något historiskt sker.Mot kvällen, innan solen hinner dyka ner bakom de kala trädgrenarna, landar jag i soffan på kolonin. Där finns ett lugn som står i skarp kontrast till allt det andra. Längtar efter vår grannes katt, Sigge. Sigge som brukar spendera större delen av sina dagar i vår trädgård under säsongen. Men han har inte synts till ännu. Inte heller hans ägare – pappan till Sigge. Jag hoppas att inget allvarligt har hänt. Snart är sommaren här. Med jordgubbar och kall mjölk i kvällssolen. Då preppar jag två skålar – en till mig och en till Sigge. Min fylld med gubbar. Hans med fet mjölk. Det känns långt bort nu, men jag vet – det är så nära.
