I fredags tog jag och mamma en eftermiddag tillsammans. Vi rullade sakta med bilen genom landskapet strax utanför stan, genom bygden kring Landvetter, Mölnlycke, Jonsered och där omkring. Målet? Att samla på oss lite godsaker till en ost- och charkbricka att njuta av på kvällen.Det började med ett stopp på Brödfabriken i Jonsered, där vi plockade upp surdegsbröd. Sedan fyllde vi bilen med lite godsaker – lagrade ostar, både salami och serrano. Sakta men säkert började kupén dofta ljuvligt och när vi till slut kände att vi nog hade allt vi behövde, satt vi nöjda i bilen och vände riktning mot mammas hus igen. Men så fick jag plötsligt en känsla. – Vänta nu… är det något vi saknar? sa jag till mamma. Det blev tyst i exakt en sekund. Sen skrek vi båda två i kör. – VIN!Alltså, en utomstående hade nog tolkat det som två smått desperata kvinnoskrik. Och kanske var det exakt vad det var. Den här vita månaden har verkligen testat mig. Jag har saknat ett glas rödvin till middagen, en iskall IPA till en palak paneer, ett glas champagne till löjromstoasten. Vi (jag, mamma och syrran) körde ju även en vit november, och den gick ändå ganska smärtfritt. Men denna gång har jag verkligen räknat dagarna. Så, avslutade vi månaden i förtid??Hoppa två timmar fram i tiden och vi sitter vid matbordet, mumsandes på våra ostar och vår chark. Mer på bordet? Var sitt glas. Fyllt till bredden. Perfekt kylt, perfekt småbubblande. Vatten. Vi ger oss alltså inte och det är ju bara dagar kvar. Men jag ska vara ärlig. På torsdag ska jag träffa min kompis Cattis för en middag på Vita Duvan. Menyn de har nu är sjuk, så mycket gott! Då tänker jag faktiskt ge upp min vita månad och unna mig champagne. Ett glas rött kanske med. Fyra timmar för tidigt kastar jag alltså ankaret, men vem håller koll på sånt?
